Om någon representant för musikindustrin läser denna rubrik så kanske de börjar jubla. Frågan är om de jublar lika mycket när de har läst hela inlägget...
Musik och musikkopiering har ända sedan min tidiga barndom varit en viktig del av mitt liv. Långt innan jag började skolan och lärde mig läsa och skriva så kunde jag spela in från radion på kasettband. Jag spelade in det jag tyckte om och spelade sedan upp det i en nästan evig slinga medans jag lekte eller gjorde annat. Musik fyllde tomrummet och jag älskade att samla på låtar och göra mina egna mixtapes. Jag satt som klistrad vid radion med fingrarna på rec/play när programmen svensktoppen, tracks och eldorado kom, allt för att inte missa de första sekunderna av favoritlåtar som jag ännu inte hade spelat in. Mamma fick ofta köpa nya kasettband till mig när hon åkte till affären och fickpengen visste jag vad den kunde användas till...
Under skolåren började jag även byta musik med kompisar. LP skivor spelades av till band och band kopierades. Hela processen att hitta ny musik på radion eller i en kompis skivhylla (ofta även kompisens bror eller systers skivhylla) var ett äventyr och en skattjakt som kunde leda till nya fynd. Musik var fascinerande och det fanns en hel värld att upptäcka!
Musik var alltså för mig något fantastiskt och en mycket viktig del av mitt liv. Musikintresset skapade tillhörighet och gemenskap samt ämne för oändliga diskussioner i kompiskretsarna. Detta var åttiotalet och alla som växte upp då vet att musik var viktigt. Vilken musik man lyssnade på formade stora delar av ens identitet och delandet och kopierandet av musiken var en lika viktig del som musiken i sig.
I senare tonåren började jag själv bygga upp en CD-samling. Med egna inkomstkällor så hade jag helt andra resurser och priset för en CD-skiva kändes inte längre så skrämmande högt. Jag var trött på att kasettband blev sönderspelade och hatade att förlora musik som var värdefull för mig. Lite över en hundring för en kopia i perfekt kvalitet som skulle räcka livet ut kändes som en schysst affär. Detta fortsatte i ca 5 år och jag byggde upp en samling på kanske en hundra CD-skivor, men jag fortsatte även att i viss mån spela in från radion och spela av skivor från kompisar.
Sen upptäckte jag mp3-formatet. Även om priset för en inspelningsbar CD-skiva till början var högt (runt 80 kr) så insåg jag att jag kunde komprimera skivor till 256 kbit mp3 utan märkbar ljudskillnad och på det viset pressa in 5-6 album per skiva. Då kunde jag både göra backup på CD-skivor som hade börjat bli dåliga och kopiera massvis med musik från kompisar. Med ett brinnande engagemang så började jag bygga upp mitt eget musikbibliotek av kompletta album i mp3-format. Min dedikation till ljudkvalité var total, bara 256-kbit mp3:or dög och jag skrev t o m min egen mp3-packare då jag inte var nöjd med någon av de som då fanns på marknaden. Jag kallade den för BladeEnc och släppte den fri under LGPL-licensen. Den blev snabbt en av de populäraste mp3-packarna och under 1998-2000 hade jag troligen över en miljon användare över hela världen, men det är en annan historia.
Jag lånade friskt CD-skivor från vänner och bekanta och packade allt som jag tyckte om och ville bevara. Efter ett par år så hade jag en samling på 3-400 kompletta album vilken jag var allmänt nöjd med. Många började kopiera låtar från nätet, men jag höll mig mest till min samling då jag ville ha kompletta album i högsta kvalité att lyssna på.
Men sen blev det svårare för mig att få tag på ny musik att spela av då mina arbetskamrater slutade ta med sig CD-skivor till jobbet eftersom de hade mp3:or på hårddisken, en utveckling som jag ironiskt nog själv bidragit till genom BladeEnc. Fram tills dess hade jag också fortsatt att köpa CD-skivor i en takt av 2-3 per månad för att spela av och fylla på min samling, men nu hade musikindustrin börjat bli lite väl girig i mina ögon och jag slutade därför även att köpa skivor.
Resultatet blev att jag främst höll mig till min samling och om det dök upp något nytt som jag verkligen tyckte om så letade jag upp och laddade hem skivan. I takt med att fler fick bättre tillgång till internet, större hårddiskar och bättre P2P teknik så blev det också lättare att hitta kompletta album i hög kvalité. I brist på bättre alternativ så gjorde jag som de flesta och tankade hem ny musik via P2P när jag hörde något nytt som jag ville ha, men glädjen i att samla på musik hade till stor del försvunnit.
Framför allt så saknade jag den gemenskap och skattjakt som samlandet tidigare inneburit. Nu fick man tag på nästan allt genom anonyma sökningar på nätet utan att komma i kontakt med andra människor. Jag saknade också känslan av att hålla en ny CD-skiva i handen, att jag på något sätt hade den “officiella” utgåvan som hade ett värde och en symbolisk betydelse av samhörighet med artisten. Men vetskapen om att priset för en CD-skiva främst gick till distribution och marknadsföring samt att göda profitörerna av en alltmer urspårad och fientlig industri gjorde det svårt för mig att agera på ett annat sätt. När mp3-butiker på nätet började dyka upp så skulle de mycket väl ha kunnat vara ett alternativ för mig, men branschens giriga prissättning och envisa användande av DRM satte stopp för det.
Men nu är allt detta historia och jag har inte laddat hem en enda låt illegalt sen slutet av förra året. Jag har inte heller köpt några låtar, varken för nedladdning eller på CD. Jag har knappt heller lyssnat på den mp3-samling jag tidigare byggt upp.
Men jag är en musikjunkie med hamsterbeteende - jag går helst inte en dag utan musik och mitt samlarbehov kan ibland nå maniska nivåer. Så hur har jag då överlevt 2009 fram till nu?
Nej, jag har varken slutat lyssna eller samla på musik, jag har bara slutat lyssna och samla på musik från artister som inte tillåter min kopiering. Jag har nämligen upptäckt den otroliga mängd bra musik som nu släppts under Creative Commons och som jag därför kan spela och kopiera fritt med upphovsmännens tillåtelse. Framför allt är det musiktjänsten Jamendo med dess fantastiska gemenskap och enorma utbud som har varit en skattkista för mig.
Det finns nämligen en stor mängd bra musik av duktiga artister som inte alls har något emot att du tankar hem deras musik utan tvärtom uppmuntrar fri spridning. Tusentals av dessa har samlats på Jamendo som för dom är en fantastisk plattform för att nå ut med sin musik och möta sina fans. Jamendo ger dem dessutom möjlighet att tjäna pengar på sin fria musik. Bl a får artisterna 50% av Jamendos reklamintäkter, deras fans kan enkelt skänka dem pengar via paypal och kredikort och de kan även sälja produkter via Jamendo, oftast digitala “special edition” versioner av sin musik i WAV-format, utmärkta för att bränna på CD. Men Jamendo's “killer feature” är nog den kommersiella licensiering av artisternas verk som de erbjuder, för även om musiken alltid är fri att privatkopieras så behöver den oftast (beorende på licens som artisten valt) licensieras om man vill använda den kommersiellt. Här fungerar JamendoPRO som ett alternativ till STIM och licensierar ut musik till butiker, restauranger, offentliga framträdanden etc. Även tillverkare av t ex datorspel och filmer kan med några musklick och en kreditkortsbetalning licensiera musik till sina verk på ett par minuter.
Även om inkomsten från denna licensiering troligtvis fortfarande är blygsam så är potentialen enorm, för bara i Sverige drar motsvarande licensiering in runt en miljard kronor per år! Jamendo offentliggör inte några siffror för JamendoPRO men har rapporterat vissa framgångar, bl a slöt de för ett halvår sedan avtal med en Australiensisk affärskedja med över 250 butiker.
Även gemenskapen är fantastisk då Jamendo till stor del är ett socialt nätverk och du får direktkontakt med både artister och andra lyssnare på ett härligt sätt. Du kan markera vilka artister och album du tycker om så att andra kan se dem, du kan skriva recensioner och koppla samman dig med vänner som du sedan kan maila och ge rekommendationer om album och artister.
Genom Jamendo känner jag att jag har kommit tillbaks till mina rötter. Jag är tillbaks till gemenskapen av musikälskare och jag har även fått kontakt med många av de artister som jag lyssnar på som är glada för min uppskattning. Jag har nu tankat ner över 300 album från över 80 artister som jag aldrig hade upptäckt annars och känner sällan ett behov av att lyssna på icke-fri musik. När andan ändå faller på eller jag vill ha en nostalgitripp så tar jag till Spotify eller min gamla samling, för köpa icke-fri musik kommer jag aldrig att göra igen.
Samtidigt har jag blivit ett större ekonomiskt stöd till världens samlade musiker då jag hittills gett 100 kr var till tre av mina favoritartister. Eftersom detta stöd går direkt och oavkortat till artisten (bortsett från några procent i kortavgifter) så har de hittills i år fått mer än om jag hade köpt CD-skivor för 3.000 kr.
För mig ger CC licenserna den balans mellan artistens och publikens rättigheter som jag önskar att upphovsrättslagstifningen gav och jag har gjort ett aktivt val att välja bort en industri som försöker kontrollera och marginalisera både mig och artisterna, på samma sätt som jag för 10 år sedan gjorde ett aktivt val att använda fri programvara.
Båda valen är jag idag väldigt nöjd med även om jag ger mig själv ett visst utrymme att kompromissa då en absolutists tillvaro kan vara lite väl obekväm, speciellt när man tillhör en liten minoritet. Det viktiga är var du lägger ditt engagemang och dina pengar när det finns valmöjlighet och inte att man helt avsäger sig det ofria alternativet.
Det är min förhoppning att fler kommer att ta steget att åtminstonde ta en titt över staketet för att se vad som finns på andra sidan. Blir vi tillräckligt många så kan vi få till en verklig förändring och inte endast få den bekvämare tvångströja som industrin erbjuder oss som en kompromiss i form av bl a Spotify.
Men det kan vara svårt att hitta sina favoriter i den uppsjö av musik av varierande kvalité som erbjuds via Jamendo och inte alla har tid eller intresse att leta själv, även om Jamendo erbjuder utmärkta verktyg i form av topplistor, betygsatta recensioner, rekommendationer och nätradiokanaler. Jag tänkte därför börja posta lite pärlor här på min blogg med jämna mellanrum. Då jag har en relativt bred musiksmak så blir det allt från rock, pop och synth till även lite smalare alternativ. Bon appétit!
