Häxjakten fortsätter...

För någon vecka sedan kunde jag läsa i Extra Östergötland (en lokal gratistidning i stil med Metro) att polisen gjort husrannsakan hemma hos en 23-årig tjej i Motala och beslagtagit hennes dator då hon misstänks ha fildelat. Min reaktion är "fan, pågår de här djävla häxjakterna fortfarande?!".

Samtidigt som jag känner medlidande för den stackars tjejen så blir jag fly förbannad på en lagstiftning som förbjuder något som borde vara tillåtet och regelbundet praktiseras av hundratusentals människor i vårt land samt har orimliga straffsatser som enbart syftar till att avskräcka massorna genom att korsfästa de få som grips.

Typiskt är också att det är en 23-årig tjej som grips, något mer lätthanterligt offer kunde de knappast ha önskat sig. Varför inte gå på en 35-årig man som är välutbildad, välinsatt i ämnet, öppet pirat och en juiridiskt- och politiskt insatt debattör som är van att ta duster med både multinationella bolag och myndigheter? Jag talar givetvis om mig själv och ni får ursäkta mitt tillfälliga brott mot jantelagen, men jag vet att om de hade gett sig på mig så hade de fått sig en rejäl fajt. Inte för att jag hade räknat med att kunna slippa det straff som jag troligtvis hade blivit dömd till men jag hade lusläst lagen, bråkat genom instanser och utnyttjat mina kontakter, kunskaper och mediaträning till att orsaka så mycket skada och väcka så mycket vrede mot dem att de hade tänkt sig för innan de stämmer nästa. De hade fått en Pyrrhusseger, dvs de hade vunnit striden men till så hög kostnad att de riskerar förlora kriget.

Jag är jäkligt sugen på att ta en strid med dem och det skulle bli en strid där blodet skulle flyta och kampen pågå i åratal. Men tyvärr kommer det inte att bli en strid, även om jag är jäkligt frestad. Att de skulle hitta mig i det brus av fildelning som pågår är i det närmaste osannolikt och även om jag kanske skulle kunna provocera dem till att gå på mig så får jag knyta näven i fickan och låta bli då jag har ansvar gentemot min familj och mitt arbete. Tyvärr skulle en sådan strid skada min omgivning mer än mig själv och då jag älskar min familj och respekterar min arbetsgivare och mina kollegor så kan jag helt enkelt inte medvetet utsätta dem för något sådant.

Suck, varför är det så att när man väl har arbetat upp den kunskap, erfarenhet, klarsynhet och pondus som behövs för att på allvar kunna verka för en förändring så är man redan bakbunden av ansvar och livet självt?

Ps. Jag bör tillägga att jag egentligen inte vet något om den 23-åriga tjejen i fråga eller om hon är något lätt offer men jag anser det vara ett rimligt antagande baserat främst på hennes ålder.